UTMB OCC – Tävlingsberättelse

Lite mer än två veckor har gått efter loppet och jag känner mig fortfarande energifylld och sprudlande av det jag fick uppleva i bergen. Bara att skriva om det gör att jag känner pirret i magen komma tillbaka. Här kommer min tävlingsberättelse.

 

 

Fakta om loppet

UTMB OCC: 53 km och 3332 höjdmeter

När: Torsdagen den 28/8 2014

Start: Kl 8.00 i Orsières/Schweiz

Mål: Maxtid 14 timmar. Senast kl 22 i Chamonix/Frankrike
 

Vinnartider

Herr: Nicolas Martin, Frankrike. 5:07:45

Dam: Sonia Glarey, Italien. 6.27.40

Mitt lopp

Min tid: 11.12.52

Placering: 707 av 1109. I damklassen 139 av 274

 

 

En vecka innan loppet - ont i halsen

När man, minst sagt, har trånat efter ett lopp i över åtta månader är ont i halsen bland det absolut sista man vill känna en vecka innan start. Nervositeten över loppet byttes ut mot fokus på att bli frisk. Jag jobbade hemifrån i raggsockor, sov i mängder och brände en halv förmögenhet i hälsokosten i ren desperation. Som pricken över i:et hade jag dessutom mängder av jobb över mig. Naturligtvis hade jag även dottern och skulle mitt i allt hinna med att vara världens bästa mamma… samtidigt som jag skulle förbereda packningen. Det kändes verkligen som att allt var emot mig!

 
 

Mot Chamonix

Jag lyckades komma iväg. Vi åkte ner redan på måndagen och loppet var först på torsdagen. Ingen ond hals nu, men fortfarande härjade förkylningen i kroppen. Tillsammans med min nyfunna vän Hanna från klubben äntrade jag flygplatsen i Geneve.  Redan här började äventyret. På flygbussen mot Chamonix träffade vi Ultra-Lars och hans kompis Emil, en finsk landslagsman i löpning. Lars skulle också springa OCC som mig och Emil TDS 119 km. De bägge hade innan genomfört runt 7-8 st lopp endast i Chamonix. Det kändes bra att få prata av sig med några som visste vad de höll på med. Till skillnad från mig.

Vila, äta, vila, äta, vila igen

Dagarna gick. Måndagen, tisdagen och onsdagen. Kroppen kändes trött och jag blev matt av att bara promenera runt i byn. Min verkliga oro förmedlade jag inte fullt ut. Det började handla om psykologi. Jag ville inte snurra in mig i negativa tankar. Så jag teg, åt och sov. Massor! Och det blev bättre, sakta men säkert. Min syster Cattis och hennes kille Adrian kom ner. Jag hade nära och kära runt omkring mig och det kändes lite bättre. Snart var det dags!

 

Tävlingen – nu jäklar var det dags

Dagen D hade kommit. Jag gick upp kl. 4.00. Jag kände mig taggad och för en gångs skull inte nervös. Framförallt så kände jag mig frisk och bara detta var en seger för mig! Jag käkade frukost mitt i natten, tog på mig och traskade iväg till bussen som skulle ta mig till starten. Vid bussen mötte jag upp Ultra-Lars och hans kompis Malin som jag inte hade träffat förut. 

Lars, jag och Malin innan start. Det ser minst sagt ut som att jag har haft en frodig sommar. Men jag bjussar på den ;)

 
 

Start kl 8.00 i Orsières

Vädret var perfekt! Himmelen var klar, luften var frisk och temperaturen runt 14 grader. De första 8 km fram till Champex-Lac kändes som en välbehövlig mjukstart. För mig som inte hade rört på mig på tio dagar var det även ett formtest. Men det kändes bra och det fanns inte ett spår kvar av förkylningen i kroppen.

På väg upp mot bergen sprang vi genom flera små pittoreska byar. Det stod fullt med folk, både vuxna och barn längs vägarna. De hejade och ringde i kobjällror. När stigningen kom och vägen förvandlades till en smal stig blev det en hel del stillastående och långsamma steg uppför. Det gick inte att gå om någon. Vi hade såklart inte tänkt på att det kunde vara en fördel att stå långt fram i startfältet. Med tanke på min placering vid första stoppet hade vi startat nästan sist. Definitivt något att tänka på till nästa gång!

 

 

Kl. 09.34 Champex-Lac: 8 km. 580 höjdmeter från start (580 av totalt 3332). Placering 1061. Kort vätske- och kissepaus.

Nu kändes det som att loppet började på riktigt. Det gick att springa på och jag kände mig stark. Jag hade tappat bort Malin och Lars längs vägen men hittade nu Malin igen. Vi var ett bra team och hade båda pigga ben uppför.

 

Kl. 11.38 La Giète: 19 km. 837 höjdmeter från senaste punkt (1417 av totalt 3332).

Placering 891. Ingen paus.

Känslan när vi kom upp till den första toppen var obeskrivlig. Det hade gått 3,5 Tim och vi hade tagit oss 19 km. Men jag var fortfarande pigg och kroppen kändes stark som bara den. Den här känslan kommer jag bära med mig länge. Jag vill just nu bara återuppleva den igen, och igen och igen!

  

 

 

5 km nedför

Nu väntade den första riktiga nedförsbacken och det skulle snart visa sig om min styrka som god nedförs-löpare funkade även här, trots slingriga stigar med mycket sten och rötter. Den gjorde den. Både jag och Malin rusade nedför berget och vi tog många placeringar. Vilken känsla!

  

 

Kl. 12.13 Trient: 24 km. 76 höjdmeter från senaste punkt (1493 av totalt 3332). Placering 738. 16 min mat- och kissepaus.

Nudelsoppa med bröd, apelsin och lite cola. Ny snabb energi och jag var redo igen. Malin stack iväg lite före mig och jag fortsatte loppet själv. Nu kom loppets första prövning! Jag hade 5 km och 826 höjdmeter framför mig till nästa punkt.

 

Kl. 14.09 Catogne: 29 km. 826 höjdmeter från senaste punkt (2319 av totalt 3332).

Placering 790. Ingen paus.

1 timme och 40 minuter senare var jag uppe. Kroppen kändes fortfarande bra även om låren hade fått slita. Omedvetet byggdes hela loppet upp av delmål. Uppför denna backen, nedför nästa, matstation, uppför igen… Även huvudet fick ett jobb och timmarna rusade iväg. Jag hade nu nästa långa nedförsbacke framför mig.

Även här hade jag bra fart nedför och sprang om många. I sikte hade jag nästa matstopp där Cattis och Adrian skulle möta upp mig med torra kläder och nya energibars.

Kl. 14.52 Vallorcine: 34 km. 33 höjdmeter från senast punkt (2353 av totalt 3332). Placering 684. 15 min matpaus.

Benen var visserligen både starka och snabba nedför men fick ta mycket stryk. Väl nere hade jag skakiga lår och jag kände mig löjligt glad över att få möta Cattis och Adrian. Åter igen, nudelsoppa med bröd, apelsin och cola. Jag bytte tröjan som var dyngsur av svett, packade ner nya energibars, fyllde på mitt vätskeförråd och tog mig vidare.

Loppet fortsatte och under kommande 4 timmar och 19 km fick både ben och huvud slita ordentligt!Det var nu det kändes att jag var oerfaren och att jag aldrig hade gjort detta innan. Benen hade defenitivt fått jobba för lite i backar innan. Men det gick. Delmålen blev allt kortare och framförallt så var mina medlöpare lika trötta som mig. Alla slet, alla var trötta och vissa till och med kräktes. Jag gick mycket, både uppför och nedför. Mina snabba utförslöparben kändes inte lika säkra längre.

 

Kl. 18.01 La Flégère: 45 km. 917 höjdmeter från senaste punkt (3369 av totalt 3332). Placering 716. 10 min snacks- och vätskepaus.

Förutom målet så var detta stopp det mest efterlängtade. Nu började dock kroppen protestera. Magen vred sig av det jag åt och jag kände att det snart var nog. Men sista toppen var nådd och det var ”bara” 8 km nedför mot mål. Att springa nedför var nu nästan lika jobbigt som uppför. Men att bara ha 8 km kvar efter att ha genomfört 45 km på lite mer än 10 Tim känns ungefär som sista spurten på ett plattlopp här hemma. Det var tufft som tusan, men varje kilometer lindrades av känslan att snart, snart, SNART var jag färdig!

Den sista kilometern gick genom byn med massor av publik. Strax innan fick jag stanna och vila. Jag ville inte riskera att tvingas börja gå. Benen skulle inte hålla för mycket mer nu. Minsta lilla felsteg och jag hade fallit som en fura med ansiktet rakt i backen.

Kl. 19.12 Finish: 52 km. 63 höjdmeter från senaste punkt (3332 av totalt 3332). Total tid 11:12:52. Placering 707.

Jag sprang in i byn runt middagstid med massor av folk som hejade och ropade. Det går inte riktigt att beskriva känslan av hur bra det kändes. Jag hade gjort det, för tusan, jag hade verkligen gjort det! Benen var slitna som aldrig förr. Men jag kunde prata, skratta, kramas, äta, dricka och framförallt så kände jag att jag ville göra det igen!

Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd och stolt över mig själv... och alldeles tagen av den här sporten!?! Fortsättning följer ;)

Äntligen i mål!! Löpstilen kan diskuteras, men den kändes rätt så sekundär vid det här tillfället.