Tack oktober för den här gången

Det var kul att du kom, men det var ännu roligare att du gick.

Jag hade stora förhoppningar på dig. Höströda löv och friska soliga dagar. Det jag fick var istället någonting grått. För varken jag eller luften var frisk. Regn, blåst och en hösttrötthet som aldrig förr. Löparbenen var trötta och kroppen känslig. Det kändes inte bra, varken i hjärta eller i själ. Men dåliga dagar har vi alla. Det är bara att bita ihop och gå vidare till nästa. Ingenting kan i alla fall bli sämre av att gråta en skvätt och gå och lägga sig. Det är faktiskt helt okey!

För till slut vänder det. Den värsta tröttheten går över och ljusglimtarna blir allt fler. Små små stunder. En AW med jobbet och ett samtal med en kär och saknad vän. Glädje. Några bra löprundor och på det lite småprat om en surfdröm som jag har haft sedan barnsben. Styrka. Tänk vad lite som behövs för att hjärtat ska kännas lite lättare och själen lite renare. Och jag inser då att allt bara var en föreställning. För världen utanför ser exakt likadan ut som sist. I september.

Hej november, jag hoppas att vi ska få många fina dagar ihop!

/Tina

 

 

När vardagen slår en som en käftsmäll

Mitt i alla inlägg om fantastisk löpning i Frankrike och Jämtland vill jag plocka fram ett inlägg som jag skrev i min gamla blogg i våras. För tyvärr känns inte all löpning som att man flyger fram över Edelweiss-täckta bergskammar i Alperna varje gång. Det kommer någonting som kallas vardag också. Den senaste tiden efter mitt bergslopp har varit minst sagt urladdad!



 

Från 2014-04-01

Vardagen. Vad ska man säga om denna egentligen? Så nyckfull… och framförallt bitterljuv. Det senare är ett favoritord. Lite odefinierbart och poetiskt på något vis. Det beskriver en känsla som kan vara åt precis vilket håll som helst, när som helst.

Idag var en sådan dag, även om det kändes lite som att få en käftsmäll. Utan anledning, bara sådär. Det hände inte ens något speciellt. Det var bara vardagen som kokade över. Alldeles för mycket bubbel i kroppen som bara ville ut. Inledningsvis minimalt med sömn. Fyra timmar, max. Sedan en stressig dag på jobbet. Ett steg fram och två bak. Prestationsångest som aldrig förr.

Träning? Jag ville så gärna, men hade ingen ork. Borde jobba. Stressade iväg ändå, energilös och på ren vilja. Tryckte i mig fem digestivekex och en banan i bilen. Hann precis. Kände redan här att det började släppa, spänningarna. Jag var både taggad och otaggad på samma gång. Det första av lust och det andra av orken som inte fanns. Så, det snabba tisdagspasset på ren vilja. Backträning. Kenyanska backar, dessutom. Jag var gråtfärdig redan efter uppvärmningen och flämtade som en hund. Men det var bitterljuvt. Spänningarna släppte och bubblet började pysa ut. Äntligen! Nu ville jag bara hem och skruva upp korken på den där förbannade flaskan. Och gråta. Bitterljuvt och alldeles fantastiskt. Och så lugnet.

Så, den där träningen då. Sömnbrist och ett energiintag i form av kakor känns helt ärligt som en usel uppladdning. En riktig käftsmäll helt enkelt!
 

Bitterljuvt!

/Tina

UTMB OCC – Tävlingsberättelse

Lite mer än två veckor har gått efter loppet och jag känner mig fortfarande energifylld och sprudlande av det jag fick uppleva i bergen. Bara att skriva om det gör att jag känner pirret i magen komma tillbaka. Här kommer min tävlingsberättelse.

 

 

Fakta om loppet

UTMB OCC: 53 km och 3332 höjdmeter

När: Torsdagen den 28/8 2014

Start: Kl 8.00 i Orsières/Schweiz

Mål: Maxtid 14 timmar. Senast kl 22 i Chamonix/Frankrike
 

Vinnartider

Herr: Nicolas Martin, Frankrike. 5:07:45

Dam: Sonia Glarey, Italien. 6.27.40

Mitt lopp

Min tid: 11.12.52

Placering: 707 av 1109. I damklassen 139 av 274

 

 

En vecka innan loppet - ont i halsen

När man, minst sagt, har trånat efter ett lopp i över åtta månader är ont i halsen bland det absolut sista man vill känna en vecka innan start. Nervositeten över loppet byttes ut mot fokus på att bli frisk. Jag jobbade hemifrån i raggsockor, sov i mängder och brände en halv förmögenhet i hälsokosten i ren desperation. Som pricken över i:et hade jag dessutom mängder av jobb över mig. Naturligtvis hade jag även dottern och skulle mitt i allt hinna med att vara världens bästa mamma… samtidigt som jag skulle förbereda packningen. Det kändes verkligen som att allt var emot mig!

 
 

Mot Chamonix

Jag lyckades komma iväg. Vi åkte ner redan på måndagen och loppet var först på torsdagen. Ingen ond hals nu, men fortfarande härjade förkylningen i kroppen. Tillsammans med min nyfunna vän Hanna från klubben äntrade jag flygplatsen i Geneve.  Redan här började äventyret. På flygbussen mot Chamonix träffade vi Ultra-Lars och hans kompis Emil, en finsk landslagsman i löpning. Lars skulle också springa OCC som mig och Emil TDS 119 km. De bägge hade innan genomfört runt 7-8 st lopp endast i Chamonix. Det kändes bra att få prata av sig med några som visste vad de höll på med. Till skillnad från mig.

Vila, äta, vila, äta, vila igen

Dagarna gick. Måndagen, tisdagen och onsdagen. Kroppen kändes trött och jag blev matt av att bara promenera runt i byn. Min verkliga oro förmedlade jag inte fullt ut. Det började handla om psykologi. Jag ville inte snurra in mig i negativa tankar. Så jag teg, åt och sov. Massor! Och det blev bättre, sakta men säkert. Min syster Cattis och hennes kille Adrian kom ner. Jag hade nära och kära runt omkring mig och det kändes lite bättre. Snart var det dags!

 

Tävlingen – nu jäklar var det dags

Dagen D hade kommit. Jag gick upp kl. 4.00. Jag kände mig taggad och för en gångs skull inte nervös. Framförallt så kände jag mig frisk och bara detta var en seger för mig! Jag käkade frukost mitt i natten, tog på mig och traskade iväg till bussen som skulle ta mig till starten. Vid bussen mötte jag upp Ultra-Lars och hans kompis Malin som jag inte hade träffat förut. 

Lars, jag och Malin innan start. Det ser minst sagt ut som att jag har haft en frodig sommar. Men jag bjussar på den ;)

 
 

Start kl 8.00 i Orsières

Vädret var perfekt! Himmelen var klar, luften var frisk och temperaturen runt 14 grader. De första 8 km fram till Champex-Lac kändes som en välbehövlig mjukstart. För mig som inte hade rört på mig på tio dagar var det även ett formtest. Men det kändes bra och det fanns inte ett spår kvar av förkylningen i kroppen.

På väg upp mot bergen sprang vi genom flera små pittoreska byar. Det stod fullt med folk, både vuxna och barn längs vägarna. De hejade och ringde i kobjällror. När stigningen kom och vägen förvandlades till en smal stig blev det en hel del stillastående och långsamma steg uppför. Det gick inte att gå om någon. Vi hade såklart inte tänkt på att det kunde vara en fördel att stå långt fram i startfältet. Med tanke på min placering vid första stoppet hade vi startat nästan sist. Definitivt något att tänka på till nästa gång!

 

 

Kl. 09.34 Champex-Lac: 8 km. 580 höjdmeter från start (580 av totalt 3332). Placering 1061. Kort vätske- och kissepaus.

Nu kändes det som att loppet började på riktigt. Det gick att springa på och jag kände mig stark. Jag hade tappat bort Malin och Lars längs vägen men hittade nu Malin igen. Vi var ett bra team och hade båda pigga ben uppför.

 

Kl. 11.38 La Giète: 19 km. 837 höjdmeter från senaste punkt (1417 av totalt 3332).

Placering 891. Ingen paus.

Känslan när vi kom upp till den första toppen var obeskrivlig. Det hade gått 3,5 Tim och vi hade tagit oss 19 km. Men jag var fortfarande pigg och kroppen kändes stark som bara den. Den här känslan kommer jag bära med mig länge. Jag vill just nu bara återuppleva den igen, och igen och igen!

  

 

 

5 km nedför

Nu väntade den första riktiga nedförsbacken och det skulle snart visa sig om min styrka som god nedförs-löpare funkade även här, trots slingriga stigar med mycket sten och rötter. Den gjorde den. Både jag och Malin rusade nedför berget och vi tog många placeringar. Vilken känsla!

  

 

Kl. 12.13 Trient: 24 km. 76 höjdmeter från senaste punkt (1493 av totalt 3332). Placering 738. 16 min mat- och kissepaus.

Nudelsoppa med bröd, apelsin och lite cola. Ny snabb energi och jag var redo igen. Malin stack iväg lite före mig och jag fortsatte loppet själv. Nu kom loppets första prövning! Jag hade 5 km och 826 höjdmeter framför mig till nästa punkt.

 

Kl. 14.09 Catogne: 29 km. 826 höjdmeter från senaste punkt (2319 av totalt 3332).

Placering 790. Ingen paus.

1 timme och 40 minuter senare var jag uppe. Kroppen kändes fortfarande bra även om låren hade fått slita. Omedvetet byggdes hela loppet upp av delmål. Uppför denna backen, nedför nästa, matstation, uppför igen… Även huvudet fick ett jobb och timmarna rusade iväg. Jag hade nu nästa långa nedförsbacke framför mig.

Även här hade jag bra fart nedför och sprang om många. I sikte hade jag nästa matstopp där Cattis och Adrian skulle möta upp mig med torra kläder och nya energibars.

Kl. 14.52 Vallorcine: 34 km. 33 höjdmeter från senast punkt (2353 av totalt 3332). Placering 684. 15 min matpaus.

Benen var visserligen både starka och snabba nedför men fick ta mycket stryk. Väl nere hade jag skakiga lår och jag kände mig löjligt glad över att få möta Cattis och Adrian. Åter igen, nudelsoppa med bröd, apelsin och cola. Jag bytte tröjan som var dyngsur av svett, packade ner nya energibars, fyllde på mitt vätskeförråd och tog mig vidare.

Loppet fortsatte och under kommande 4 timmar och 19 km fick både ben och huvud slita ordentligt!Det var nu det kändes att jag var oerfaren och att jag aldrig hade gjort detta innan. Benen hade defenitivt fått jobba för lite i backar innan. Men det gick. Delmålen blev allt kortare och framförallt så var mina medlöpare lika trötta som mig. Alla slet, alla var trötta och vissa till och med kräktes. Jag gick mycket, både uppför och nedför. Mina snabba utförslöparben kändes inte lika säkra längre.

 

Kl. 18.01 La Flégère: 45 km. 917 höjdmeter från senaste punkt (3369 av totalt 3332). Placering 716. 10 min snacks- och vätskepaus.

Förutom målet så var detta stopp det mest efterlängtade. Nu började dock kroppen protestera. Magen vred sig av det jag åt och jag kände att det snart var nog. Men sista toppen var nådd och det var ”bara” 8 km nedför mot mål. Att springa nedför var nu nästan lika jobbigt som uppför. Men att bara ha 8 km kvar efter att ha genomfört 45 km på lite mer än 10 Tim känns ungefär som sista spurten på ett plattlopp här hemma. Det var tufft som tusan, men varje kilometer lindrades av känslan att snart, snart, SNART var jag färdig!

Den sista kilometern gick genom byn med massor av publik. Strax innan fick jag stanna och vila. Jag ville inte riskera att tvingas börja gå. Benen skulle inte hålla för mycket mer nu. Minsta lilla felsteg och jag hade fallit som en fura med ansiktet rakt i backen.

Kl. 19.12 Finish: 52 km. 63 höjdmeter från senaste punkt (3332 av totalt 3332). Total tid 11:12:52. Placering 707.

Jag sprang in i byn runt middagstid med massor av folk som hejade och ropade. Det går inte riktigt att beskriva känslan av hur bra det kändes. Jag hade gjort det, för tusan, jag hade verkligen gjort det! Benen var slitna som aldrig förr. Men jag kunde prata, skratta, kramas, äta, dricka och framförallt så kände jag att jag ville göra det igen!

Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd och stolt över mig själv... och alldeles tagen av den här sporten!?! Fortsättning följer ;)

Äntligen i mål!! Löpstilen kan diskuteras, men den kändes rätt så sekundär vid det här tillfället.

 

Ultra-Trail du Mont-Blanc OCC

Nu är det äntligen dags! Det har pratats och pratats och pratats och jag har nästan blivit trött på att bara prata om det. Nu vill jag bara göra det!

 

  

Det är många som har frågat om det går att följa mig och jag har därför bestämt mig för att föra loggbok från loppet här. Detta kommer jag naturligtvis inte ha tid med själv, men jag får däremot hjälp av min gode vän Maria som (förhoppningsvis) kommer få ta emot lite status-sms från mig under loppets gång.

 

Så, satan i gatan, det är nu det gäller! Imorgon mina vänner. Tänk på mig, be för mig, håll tummar och tår... och framförallt... skicka massa energi!

Fakta

Torsdagen den 28/8 kl 8.00

Orsières - Champex - Chamonix

53 km

3300 höjdmeter

Vinnartid: Runt 6 tim

Maxtid: 14 tim

Tinas loggbok
08.00 Orsières, 0 km. Första sms:et har trillat in - "The start of the OCC race has just been
          given!" Ahh vad spännande. Heja dig Martina !!

09.34 Champex-Lac, 8 km. Placering 1061

09.41 Direktrapport från Martina i ett sms: "Vilket lopp!! På väg upp i bergen sprang vi förbi flera
          små gulliga byar. Folk stod och ringde med bjällror längs vägen och skolbarnen stod och
          hejade. Bra känsla i kroppen och inga förkylningssymptom."

11.38 La Giète, 19 km. Placering 891. Snabba ben uppför berget!

12.13 Trient, 24 km. Placering 738. Anländer till kontrollstation med knappt 2 timmars
          marginal!

12.29 Trient, 24 km. Martina springer vidare efter en kort paus

13.39 Direktrapport från Martina i ett sms: "Puh! Har avverkat runt 26,5 km. Senaste 2,5 km   
          sedan matstoppet har tagit över 1 Tim. Kroppen känns fortfarande bra även om benen
           såklart får slita. Men det är lätt värt allt. Naturen är minst sagt helt fantastiskt!"

14.09 Catogne, 29 km. Placering 790. Nu är det nerför till nästa kontrollstation. Denna stänger
          17.15, men med den här farten borde det inte vara några problem för Martina att hinna!

14.52 Vallorcine, 34 km. Placering 684. Martina rusar genom denna kontrollstationen utan att
          pausa. Dessutom med dryga två timmar tillgodo! Så himlans starkt och grymt jobbat!

18.01 La Flégère, 45 km. Placering 716. Bara 8 km kvar nu!!

19.12 Finish, 52 km. Total tid 11:12:52. Placering 707. Så bra kämpat! Stort grattis!!

20.38 Sms från Martina: "Herregud, nu är det över! Det var såklart väldigt jobbigt men allt
          övervägdes ändå av en helt grym upplevelse! Vidare tävlingsberättelse kommer i ett eget
          inlägg efter helgen. Nu ska jag gå ut och äta och dricka öl ;)"


Så där ja! Då var mitt jobb här avklarat. Nästa inlägg kommer från Martina som vanligt. //Maria

SM-löpning. En livsstil!

Bort med skygglapparna och njut. Blicka ut över det som kallas livet!

 

”Så du ska bli SM-löpare”?, frågade en klubbkompis mig på en träning strax efter att mitt allra första blogginlägg hade kommit ut. ”Njae, inte riktigt”, svarade jag. ”Det är ju egentligen bara målet… och på lång sikt dessutom”. Han tittade på mig som att jag hade sagt något konstigt… och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vi fortsatte att vara tysta bägge två.

Jag har funderat lite på det här sedan dess. På att det är väldigt mycket fokus på målet och att man glömmer av att njuta längs vägen. Under det som faktiskt kallas vardag. Livet kan man också kalla det. Visst, det är en obeskrivligt skön känsla när man klarar sina mål. Man kan leva på den känslan under lång tid! Och det är alltid dessa stunder, dessa resultat, som vi använder som referenser när vi pratar om det i efterhand. Tänk om vi kunde börja fokusera lite mer på det vi faktiskt gör för att uppnå våra mål istället!?

Jag kan relatera till mitt eget SM-mål. När jag tänker på det så tänker jag mig inte som en SM-löpare eller en elitlöpare. Jag tänker nog mer att jag måste testa om det går med taktiken att bara fortsätta träna regelbundet… och se hur bra jag kan bli, bara på det. För 8 år, herregud, det är en evighet i sådana här sammanhang! Jag har inte lagt upp ett maniskt träningsschema för de kommande åren som jag slaviskt kommer att följa. Faktum är att jag inte har något upplägg över huvud taget!

Men, om det nu krävs ett SM-mål för att träna regelbundet. Varför inte!? Om det nu krävs ett ultra-trail lopp på 53 km och 3300 höjdmeter för att jag ska gå och lägga mig i tid och gå ut och springa innan jobbet. Varför inte!? Det är så min hjärna fungerar. Den har börjat bli lättlurad och alltför mesiga mål fungerar inte längre. Det har jag lärt mig på vägen. Hur många år har jag inte sprungit Göteborgsvarvet med endast 2,5 månaders löpning i benen. Och ändå kallat mig för löpare! Jag jobbar som bäst under press. Visserligen är inte ett 8-års mål ett särskilt pressat mål, rent tidsmässigt. Men, det är väl det man har delmål till!?

Så... Sätt upp ett mål som är strax över vad du tror att du klarar av. Gör därefter allt som står i din makt för att du faktiskt ska genomföra det. Dra med en kompis eller boka/betala ett lopp eller en resa så att du får svårt att dra dig ur. Glöm sedan inte av att njuta av alla sömniga morgonrundor och energilösa eftermiddagspass. För det är dessa som räknas. Det är dessa som kallas livet!

/Tina

 

Träning JULI: Kraftprovet

Bild: http://mariaarnell.wordpress.com/

Semesterlöpning i all ära, men motivationen har gått upp och ner som värsta berg och dalbanan. Likaså träningsmängden. Under mina veckor med dottern blev det i princip noll löpning. Det kom helt enkelt inga tillfällen och jag orkade ärlig talat inte bry mig. Ibland är det skönt att bara släppa pressen. Under mina barnfria veckor blev det däremot mycket löpning. Alla dagar dock inte lika inspirerande.

Jag startade med en helg i Varberg med min löparvän Cecilia. Kanonhärligt väder och dessutom lite häng på ”Surfers Day” i Apelviken.  Det blev en mycket bra helg, med tre pass på totalt 38 km.

Under min första hela barnfria vecka skulle jag samtidigt jobba. Anledningen till varför barnfri är ett återkommande ord är att jag lägger all min träning på mina dessa dagar och är hyffsat beroende på att det verkligen blir av då. Det är så det får bli. I vilket fall som helst, jag hade stora planer och såg mycket fram emot min träningsvecka. Men när veckan väl kom gick luften ur mig totalt. Jag kände mig träningsdeppig och hade helt plötsligt känslan av att jag hatade träning! Det fanns inget som helst driv. Jag tvingade mig till gymet ändå och tvingade mig ut i spåret. Erfarenheten säger att det kan vända på vägen. Känslan blev lite bättre, fast bara lite.

På fredagen hade jag planerat att åka till Trollhättan och springa Kraftprovet. Jag skulle möta en vän och ville verkligen inte banga ur, även om tävlingskänslan och formen inte alls fanns där. Jag åkte ändå och sprang. Loppet var inte mitt bästa men inspirationen vände! Jag gillar ju tävlingar. Befinner man sig dessutom i goda vänner lag och det är en strålande fin sommardag så kan det ju inte bli mer än rätt. Och helt plötsligt var det värt det, även de tråkiga passen tidigare i veckan. Veckan slutade på 46,5 km och blev bra tillslut ändå.

Under min andra och sista barnfria vecka åkte jag och Hanna till Sylarna på löpläger med Team Nordic Trail. Mycket löpning, lång löpning och framförallt helt ljuvlig löpning! Men oj så stel jag var efter dessa dagar. Totalt 94 km löpning i fjällen på fyra dagar. Herregud, det är vad jag gör på en månad i vanliga fall! Läs mer om resan i mitt inlägg Fjälläventyr i löparskor.

Mellan dessa tre träningsintensiva perioder vilade jag i princip en hel vecka i taget. Bra eller inte!? Det var så det fick bli i alla fall. Det finns ju trots allt annat att göra ibland också!

Summa summarum, hela juli var egentligen ett helt kraftprov! Två distansrekord, varav ett var på en dagstur i fjällen på 46 km och det andra var den totala distansen på 182,3 km under hela månaden. Okej, jag är ganska nöjd ändå!

/Tina

Total distans i juli: 182,3 km (Rekord!)

Min träningsdagbok i mer detaljerad form.

 

Fjälläventyr i löparskor

Hanna och jag på toppen av Helags 1 796 m ö.h.

Mitt hjärta har nog vuxit lite den senaste tiden! Det känns just nu sådär mjukt och fluffigt. Oftast får jag sådana reaktioner när jag tar ett steg ut i det okända och upplevelsen blir långt över förväntan. Anledningen? En stor dos löpning ihop med lite äventyr och många höjdmetrar. Jag har varit på mitt första löparäventyr i fjällen och är minst sagt såld!

Jag fick med mig Hanna, som snart borde få räknas som min vapendragare i löparäventyr. Hon är lika orädd och äventyrslysten som mig och har dessutom ett pannben av stål. Helt i min smak! Innan avresan träffades vi på centralstationen i Göteborg. Vi hade inte hörts av på hela sommaren. Det var varmt och kvalmigt och vi kom båda två från semesterhäng med familjerna. Vi hade nog inte riktigt förstått att vi skulle åka. Detta märktes på den låga adrenalinnivån. Vi var liksom för lugna och loja.

Efter många timmars tågresa och en liten bussresa kom vi äntligen fram till ankomstdestinationen – Storulvåns fjällstation. Nu började vi tagga upp! Vi packade om ryggsäckarna. Två av fyra dagar skulle vi nämligen springa med all packning. All onödig vikt skulle bort! Vi tog till och med bort deon. Nu skulle vi vara primitiva och dessutom fanns det dusch på fjällstationen där vi skulle sova! Ryggsäckens totala vikt blev 4,6 kg. Godkänt!

Vi möttes upp med gruppen och sprang iväg mot vårt första mål - Sylarna fjällstation. Efter en veckas semesterlöpvila med alldeles för mycket fika kändes det tungt direkt. Hur skulle detta gå!? Känslan överskuggades ganska snart av landskapet och energin. Så fritt, så rent, så friskt. Ljuvligt!

Andra dagen. Lägrets prövning! 46 km och 1500 höjdmeter inklusive en toppbestigning av Helags. Oj så jobbigt, men oj så fantastiskt! Jag slog distansrekord med 16 km den dagen. Visserligen tog det hela dagen, men att springa i fjällen med stora höjdskillnader och en toppbestigning är inte riktigt jämförbart med att springa på platten här hemma.

Efter den här dagen kändes till och med Lidingöloppet lätt. Efter den här dagen, på hemmaplan, hade jag inte trott att jag skulle kunna springa en meter till på resten av veckan. Efter den här dagen sprang vi på ytterligare två dagar 29 km inklusive en toppbestigning av Syltoppen. Efter det här lägret har jag, på riktigt, insett att vi är gjorda för att springa långt och länge och att vi kan mer än vad vi tror! Det krävs bara lite pannben, drivkraft och en önskan att vilja lyfta kontorsrumpan från stolen och ge sig ut.  

Resan arrangerades av Team Nordic Trail och leddes av de duktiga och inspirerande ledarna Miranda Kvist och Eric Forsner.

Ut med er... och var lite skogstokiga för tusan!
 

/Tina

 

 

 

 

 

 

 

 

Traillöpning med Miranda Kvist

Foto: http://mirandakvist.se/

UTMB OCC är snart bara några blad bort i almanackan och avsaknaden av traillöpning är nästintill total. Läskigt! Vad hände? Livet kom förmodligen emellan. Men som en del av mitt mentala förberedelsearbete råkade jag i alla fall tröstanmäla mig till ett löpläger vid Sylarna med Team Nordic Trail och Miranda Kvist. JA, jag råkade!    

När jag anmälde mig till UTMB OCC började jag Googla på traillöpning för att… för att… ja det är väl så man börjar? Visst Googlar man allt!? Det var i alla fall då jag hittade Team Nordic Trail och den skogstokiga fröken Kvist. Jag är svag för allt som andas upplevelser och äventyr och föll för deras upplägg direkt. Jag började följa både Team Nordic Trail och Miranda och var väl egentligen fast redan från början. Utan att jag visste om det. När jag sedan började ställa nyfikna frågor och Miranda ”garanterade” att lägret skulle bli en bra uppladdning inför loppet var det ingen återvändo! Jag menar, hon är ju erfaren och ska dessutom springa samma lopp själv. Hon borde veta! Okey, det kanske var ett säljknep, men jag var svag och jag ville gå på det. Så jag anmälde mig!

Så nu sitter jag här, grymt taggad, med drygt två veckor kvar till avresa och spanar in programmet. Den ena dagen ska vi springa upp till toppen av Helags medan vi dagen efter ska ta oss upp på Syltoppen. Eller någon annan topp. Vi ska dessutom springa med packning för tre dagar och dricka friskt vatten direkt ur fjällbäckarna.

Senast jag var vid foten av Helags var jag en bortskämd fjortonåring som hade råkat hamna på högstadieskolans fjällvandringsresa. Precis, vid foten av Helags. För dagen när de andra skulle gå upp till toppen kunde jag inte tänka mig att gå upp före kl 9 för att traska upp till… vadå? Jag har en liiten känsla av att upplevelsen kommer blir liite annorlunda den här gången.

Jag vill egentligen inte höja förväntningarna, men det ska bli grymt kul! Lite som ett äventyr. Framförallt ska det bli både spännande och lärorikt att ta löpningen i en annan riktning och bort från de traditionella löparspåren.

Framgår det hur mycket jag ser fram emot detta!?

Är det förresten någon mer som ska med?

/Tina

Träning JUNI: Salomon Trail Tour

Första passet i juni var slutet på ett par väldigt träningsintensiva veckor. Lätt vila innan mitt allra första trail-lopp, Salomon Trail Tour 21 km i Skatås. Jobbigt som tusan, men samtidigt väldigt roligt!

Men naturligtvis förde det med sig en hel del nervositet inför det kommande UTMB-loppet. Tankar som "Vad har jag gett mig in på?" och "Varför utsätter jag mig för något sådant?" spökade i mitt huvud i flera dagar efteråt. Inte blev det bättre av en förkylning som ledde till över en veckas träningsuppehåll.

Jag kom igång igen och fick till några lugna rundor på mellan 12-17 km. Kände mig dock allmänt sliten och majoriteten av passen blev ganska energilösa. Misstänker att anledningen var en kombination av ett späckat schema i vardagen, sömnbrist, en förkyld dotter och ett stort behov av semester! Och förmodligen hade jag något skräp kvar i kroppen. För när jag nu avslutade junis träningsmånad, så hade jag ont i halsen. Igen! Blev både irriterad och deppig när känningarna kom. Så nu - vila, vila, vila!!

Är trots denna negativa ton väldigt peppad och inspirerad inför kommande månad! Framförallt så är det snart semester och jag har redan planerat in flera träningsintensiva dagar med träningsinspirerande personer.

Juli - det är nu det gäller! Okey!?!

/Tina

Total distans i juni: 96,1 km
Min träningsdagbok i mer detaljerad form.
      

BAM!! Mot SM - bara 8 år kvar!

























V.11 2014. Göteborgsvarvets löparresa till Playitas – Fuerteventura. Jag och min klubbkompis Klas, som också var en av ledarna för veckan, hade lite gött poolhäng.

”Att få starta i SM-klassen på Göteborgsvarvet, det hade varit roligt!” utbrast jag. ”Undra vad gränsen är för det?” Jag vet inte riktigt vad idén kom ifrån, men ut kom den. Med entusiasm. ”Men, hur svårt kan det vara egentligen? Det borde väl gå? Eller? Eller?!??”

Efter några minuters diskussion med Klas om rimlighet var det bestämt. Planen ropades strax ut för de övriga i resesällskapet. Ivrigt och aningen flamsigt! Stämningen på en sådan här löparresa är väldigt avslappnad och inspirationen är på topp. För mig betyder det att idéerna fullkomligt bubblar ut. Ännu mer än vanligt! Att tillägga är att Klas är snäll som en hundvalp och skulle säkert stå bakom vilken galen idé som helst. Enbart av snällhet. ”Får du bara upp core-styrkan kan du säkert kapa flera minuter.” Ja, bara där var jag såld. På min egen idé.

Utmaningen då!? Att få starta i SM-klassen på 10 km och/eller 21 km innan jag fyller 40. Dvs innan år 2022. Det borde vara rimligt tyckte vi! Allt för snabba ökningar är aldrig bra. Då har jag dessutom budgeterat in att ha ett vanligt liv som innebär andra intressen, familj, jobb, resor, vänner pojkvänner (?) och eventuellt även ett syskon till min dotter.

Låter det tokigt? Låter det som en alldeles för lång och tråkig tidsplan? Äsch, det är det som är meningen. Inte att den ska vara tråkig förstås. Men vägen dit ska vara lång och lite krokig, men framförallt rolig och upplevelserik. Utmaningen kommer vara min inspiration och bloggen är min kick-off present till mig själv. Och, inte ens bloggen kommer följa en rak väg. Raka vägar är tråkiga! Det kommer att gå upp och ner och den kommer att snirkla sig runt alla möjliga hörn och konstiga vinklar. Jag har tänkt bevisa för mig själv att det faktiskt går. Och troligen så kommer resan dit vara roligare än själva målet.

Men, det är väl så man ska leva. Eller?   
 
/Tina



 

Tur och retur till Mont Blanc

© The North Face® Ultra-Trail du Mont-Blanc® - Pascal Tournaire

18:e december 2013 – i ett SMS till Camilla, marknadsansvarig för The North Face Sverige. ”Imorgon öppnar anmälan till UTMB. Snälla, ge mig minst två anledningar att springa.” Svar från Camilla. ”(1) Det kommer bli ditt livs upplevelse. (2) Det kommer bli ditt livs upplevelse.”

15:e januari 2014 – i ett mail från arrangörerna för The North Face Ultra-Trail du Mont-Blanc. “The draw has taken place and we have the pleasure of confirming your registration for the OCC race.”

Mitt hjärta dunkade och adrenalinet bubblade ut I kroppen. Så fort jag bara kunde slutförde jag min registrering. Innan någon skulle komma på att det var ett skämt. Att jag inte var bra nog. För vilka är det som springer? Alla de bästa, snabbaste och kvickaste bergsgetterna till Ultra Trail-löpare runt om i världen. 53 km från Orsières i Schweiz till Chamonix i Frankrike. Och så jag. Jag som har sprungit Lidingöloppet 30 km som längst. En gång. Hur ska detta gå!?

De första veckorna var jag tvungen att berätta för alla. Jag var som ett litet barn på julafton. Och varje dag i butiken glodde jag vidare på filmen om loppet. För jag jobbade i The North Face butiken då. The North Face är huvudarrangör och det var naturligtvis under några dagar i tristess som jag fick idén.

Nu är det bara två månader kvar och jag undrar på riktigt vad sjutton jag har gett mig in i! Tiden har gått fort som bara den och jag har nästan lyckats förtränga loppet. Jag har pratat om det som en kul grej men som i min fantasi är långt långt borta. Men nu är det allvar. Nu är det på riktigt! Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot detta. Och då är det verkligen med betoning på skräck. Men ingen risk att jag drar mig ur! Mitt mål är att åka dit, starta och på något sätt ta mig i mål innan banan stängs. Och jag hoppas att jag kommer ha ork att njuta, om än bara lite. För tusan - det är förbannat vackert där uppe i bergen!

Men, jag kommer behöva massor av stöd och goda råd. Och då menar jag massor! Hur ska detta gå? Kommer jag verkligen att klara det utan att gå sönder? Hur ska jag lägga upp träningen från och med nu? Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag ha för skor? Måste jag ha stavar? Frågorna tar aldrig slut.

Hjälp!

/Tina


P.S. Missa inte filmen. För visst ser det alldeles fantastiskt ut!?