Ultra-Trail du Mont-Blanc OCC

Nu är det äntligen dags! Det har pratats och pratats och pratats och jag har nästan blivit trött på att bara prata om det. Nu vill jag bara göra det!

 

  

Det är många som har frågat om det går att följa mig och jag har därför bestämt mig för att föra loggbok från loppet här. Detta kommer jag naturligtvis inte ha tid med själv, men jag får däremot hjälp av min gode vän Maria som (förhoppningsvis) kommer få ta emot lite status-sms från mig under loppets gång.

 

Så, satan i gatan, det är nu det gäller! Imorgon mina vänner. Tänk på mig, be för mig, håll tummar och tår... och framförallt... skicka massa energi!

Fakta

Torsdagen den 28/8 kl 8.00

Orsières - Champex - Chamonix

53 km

3300 höjdmeter

Vinnartid: Runt 6 tim

Maxtid: 14 tim

Tinas loggbok
08.00 Orsières, 0 km. Första sms:et har trillat in - "The start of the OCC race has just been
          given!" Ahh vad spännande. Heja dig Martina !!

09.34 Champex-Lac, 8 km. Placering 1061

09.41 Direktrapport från Martina i ett sms: "Vilket lopp!! På väg upp i bergen sprang vi förbi flera
          små gulliga byar. Folk stod och ringde med bjällror längs vägen och skolbarnen stod och
          hejade. Bra känsla i kroppen och inga förkylningssymptom."

11.38 La Giète, 19 km. Placering 891. Snabba ben uppför berget!

12.13 Trient, 24 km. Placering 738. Anländer till kontrollstation med knappt 2 timmars
          marginal!

12.29 Trient, 24 km. Martina springer vidare efter en kort paus

13.39 Direktrapport från Martina i ett sms: "Puh! Har avverkat runt 26,5 km. Senaste 2,5 km   
          sedan matstoppet har tagit över 1 Tim. Kroppen känns fortfarande bra även om benen
           såklart får slita. Men det är lätt värt allt. Naturen är minst sagt helt fantastiskt!"

14.09 Catogne, 29 km. Placering 790. Nu är det nerför till nästa kontrollstation. Denna stänger
          17.15, men med den här farten borde det inte vara några problem för Martina att hinna!

14.52 Vallorcine, 34 km. Placering 684. Martina rusar genom denna kontrollstationen utan att
          pausa. Dessutom med dryga två timmar tillgodo! Så himlans starkt och grymt jobbat!

18.01 La Flégère, 45 km. Placering 716. Bara 8 km kvar nu!!

19.12 Finish, 52 km. Total tid 11:12:52. Placering 707. Så bra kämpat! Stort grattis!!

20.38 Sms från Martina: "Herregud, nu är det över! Det var såklart väldigt jobbigt men allt
          övervägdes ändå av en helt grym upplevelse! Vidare tävlingsberättelse kommer i ett eget
          inlägg efter helgen. Nu ska jag gå ut och äta och dricka öl ;)"


Så där ja! Då var mitt jobb här avklarat. Nästa inlägg kommer från Martina som vanligt. //Maria

SM-löpning. En livsstil!

Bort med skygglapparna och njut. Blicka ut över det som kallas livet!

 

”Så du ska bli SM-löpare”?, frågade en klubbkompis mig på en träning strax efter att mitt allra första blogginlägg hade kommit ut. ”Njae, inte riktigt”, svarade jag. ”Det är ju egentligen bara målet… och på lång sikt dessutom”. Han tittade på mig som att jag hade sagt något konstigt… och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vi fortsatte att vara tysta bägge två.

Jag har funderat lite på det här sedan dess. På att det är väldigt mycket fokus på målet och att man glömmer av att njuta längs vägen. Under det som faktiskt kallas vardag. Livet kan man också kalla det. Visst, det är en obeskrivligt skön känsla när man klarar sina mål. Man kan leva på den känslan under lång tid! Och det är alltid dessa stunder, dessa resultat, som vi använder som referenser när vi pratar om det i efterhand. Tänk om vi kunde börja fokusera lite mer på det vi faktiskt gör för att uppnå våra mål istället!?

Jag kan relatera till mitt eget SM-mål. När jag tänker på det så tänker jag mig inte som en SM-löpare eller en elitlöpare. Jag tänker nog mer att jag måste testa om det går med taktiken att bara fortsätta träna regelbundet… och se hur bra jag kan bli, bara på det. För 8 år, herregud, det är en evighet i sådana här sammanhang! Jag har inte lagt upp ett maniskt träningsschema för de kommande åren som jag slaviskt kommer att följa. Faktum är att jag inte har något upplägg över huvud taget!

Men, om det nu krävs ett SM-mål för att träna regelbundet. Varför inte!? Om det nu krävs ett ultra-trail lopp på 53 km och 3300 höjdmeter för att jag ska gå och lägga mig i tid och gå ut och springa innan jobbet. Varför inte!? Det är så min hjärna fungerar. Den har börjat bli lättlurad och alltför mesiga mål fungerar inte längre. Det har jag lärt mig på vägen. Hur många år har jag inte sprungit Göteborgsvarvet med endast 2,5 månaders löpning i benen. Och ändå kallat mig för löpare! Jag jobbar som bäst under press. Visserligen är inte ett 8-års mål ett särskilt pressat mål, rent tidsmässigt. Men, det är väl det man har delmål till!?

Så... Sätt upp ett mål som är strax över vad du tror att du klarar av. Gör därefter allt som står i din makt för att du faktiskt ska genomföra det. Dra med en kompis eller boka/betala ett lopp eller en resa så att du får svårt att dra dig ur. Glöm sedan inte av att njuta av alla sömniga morgonrundor och energilösa eftermiddagspass. För det är dessa som räknas. Det är dessa som kallas livet!

/Tina

 

Träning JULI: Kraftprovet

Bild: http://mariaarnell.wordpress.com/

Semesterlöpning i all ära, men motivationen har gått upp och ner som värsta berg och dalbanan. Likaså träningsmängden. Under mina veckor med dottern blev det i princip noll löpning. Det kom helt enkelt inga tillfällen och jag orkade ärlig talat inte bry mig. Ibland är det skönt att bara släppa pressen. Under mina barnfria veckor blev det däremot mycket löpning. Alla dagar dock inte lika inspirerande.

Jag startade med en helg i Varberg med min löparvän Cecilia. Kanonhärligt väder och dessutom lite häng på ”Surfers Day” i Apelviken.  Det blev en mycket bra helg, med tre pass på totalt 38 km.

Under min första hela barnfria vecka skulle jag samtidigt jobba. Anledningen till varför barnfri är ett återkommande ord är att jag lägger all min träning på mina dessa dagar och är hyffsat beroende på att det verkligen blir av då. Det är så det får bli. I vilket fall som helst, jag hade stora planer och såg mycket fram emot min träningsvecka. Men när veckan väl kom gick luften ur mig totalt. Jag kände mig träningsdeppig och hade helt plötsligt känslan av att jag hatade träning! Det fanns inget som helst driv. Jag tvingade mig till gymet ändå och tvingade mig ut i spåret. Erfarenheten säger att det kan vända på vägen. Känslan blev lite bättre, fast bara lite.

På fredagen hade jag planerat att åka till Trollhättan och springa Kraftprovet. Jag skulle möta en vän och ville verkligen inte banga ur, även om tävlingskänslan och formen inte alls fanns där. Jag åkte ändå och sprang. Loppet var inte mitt bästa men inspirationen vände! Jag gillar ju tävlingar. Befinner man sig dessutom i goda vänner lag och det är en strålande fin sommardag så kan det ju inte bli mer än rätt. Och helt plötsligt var det värt det, även de tråkiga passen tidigare i veckan. Veckan slutade på 46,5 km och blev bra tillslut ändå.

Under min andra och sista barnfria vecka åkte jag och Hanna till Sylarna på löpläger med Team Nordic Trail. Mycket löpning, lång löpning och framförallt helt ljuvlig löpning! Men oj så stel jag var efter dessa dagar. Totalt 94 km löpning i fjällen på fyra dagar. Herregud, det är vad jag gör på en månad i vanliga fall! Läs mer om resan i mitt inlägg Fjälläventyr i löparskor.

Mellan dessa tre träningsintensiva perioder vilade jag i princip en hel vecka i taget. Bra eller inte!? Det var så det fick bli i alla fall. Det finns ju trots allt annat att göra ibland också!

Summa summarum, hela juli var egentligen ett helt kraftprov! Två distansrekord, varav ett var på en dagstur i fjällen på 46 km och det andra var den totala distansen på 182,3 km under hela månaden. Okej, jag är ganska nöjd ändå!

/Tina

Total distans i juli: 182,3 km (Rekord!)

Min träningsdagbok i mer detaljerad form.

 

Fjälläventyr i löparskor

Hanna och jag på toppen av Helags 1 796 m ö.h.

Mitt hjärta har nog vuxit lite den senaste tiden! Det känns just nu sådär mjukt och fluffigt. Oftast får jag sådana reaktioner när jag tar ett steg ut i det okända och upplevelsen blir långt över förväntan. Anledningen? En stor dos löpning ihop med lite äventyr och många höjdmetrar. Jag har varit på mitt första löparäventyr i fjällen och är minst sagt såld!

Jag fick med mig Hanna, som snart borde få räknas som min vapendragare i löparäventyr. Hon är lika orädd och äventyrslysten som mig och har dessutom ett pannben av stål. Helt i min smak! Innan avresan träffades vi på centralstationen i Göteborg. Vi hade inte hörts av på hela sommaren. Det var varmt och kvalmigt och vi kom båda två från semesterhäng med familjerna. Vi hade nog inte riktigt förstått att vi skulle åka. Detta märktes på den låga adrenalinnivån. Vi var liksom för lugna och loja.

Efter många timmars tågresa och en liten bussresa kom vi äntligen fram till ankomstdestinationen – Storulvåns fjällstation. Nu började vi tagga upp! Vi packade om ryggsäckarna. Två av fyra dagar skulle vi nämligen springa med all packning. All onödig vikt skulle bort! Vi tog till och med bort deon. Nu skulle vi vara primitiva och dessutom fanns det dusch på fjällstationen där vi skulle sova! Ryggsäckens totala vikt blev 4,6 kg. Godkänt!

Vi möttes upp med gruppen och sprang iväg mot vårt första mål - Sylarna fjällstation. Efter en veckas semesterlöpvila med alldeles för mycket fika kändes det tungt direkt. Hur skulle detta gå!? Känslan överskuggades ganska snart av landskapet och energin. Så fritt, så rent, så friskt. Ljuvligt!

Andra dagen. Lägrets prövning! 46 km och 1500 höjdmeter inklusive en toppbestigning av Helags. Oj så jobbigt, men oj så fantastiskt! Jag slog distansrekord med 16 km den dagen. Visserligen tog det hela dagen, men att springa i fjällen med stora höjdskillnader och en toppbestigning är inte riktigt jämförbart med att springa på platten här hemma.

Efter den här dagen kändes till och med Lidingöloppet lätt. Efter den här dagen, på hemmaplan, hade jag inte trott att jag skulle kunna springa en meter till på resten av veckan. Efter den här dagen sprang vi på ytterligare två dagar 29 km inklusive en toppbestigning av Syltoppen. Efter det här lägret har jag, på riktigt, insett att vi är gjorda för att springa långt och länge och att vi kan mer än vad vi tror! Det krävs bara lite pannben, drivkraft och en önskan att vilja lyfta kontorsrumpan från stolen och ge sig ut.  

Resan arrangerades av Team Nordic Trail och leddes av de duktiga och inspirerande ledarna Miranda Kvist och Eric Forsner.

Ut med er... och var lite skogstokiga för tusan!
 

/Tina