10 månader har gått sedan sist. Kanske grävde jag ner
bloggen på samma ställe som löpinspirationen. Eller så gjorde jag bara annat. Strunt samma. Så är det ibland, i livet...
Vad har hänt sedan sist? Massor! Mitt liv förändras hela
tiden. Även jag. Det kanske är därför jag inte hinner med ibland.
Det började med att jag blev kär i en surfare. Jackpott direkt!
Vid ett tillfälle ventilerade jag min nya relation med min bästis. Jag var lite tveksam då. ”Är han surfare!?!”, frågade hon. ”Ta honom!!” Ja, och så blev
det ju. Men kanske inte just för att han är surfare, utan för att han är han.
Och därefter följde en ström av aktiviteter som tog upp min
tid. Först flytt. På en räkmacka fick jag tag på en jättebra lägenhet. Hemma!
Ja, för nu jag jag flyttat hem igen. Både nära dotterns pappa och hennes dagis.
Nära både mamma och pappa och nära vänner. Hemma! Och lilla tjejen har till och med fått ett eget rum. Ja, efter ett tag i alla fall. För först gick det veckor och
till och med månader med tapetrivning, bredspackling, slipning och målning av
hennes rum. Som jag gjorde själv, utan att jag riktigt visste vad jag höll på
med. Jag hyrde till och med en giraffslip vid ett tillfälle. Och det är knappt
att jag fortfarande vet vad en giraffslip är. Jag höll minst sagt på att bli gråhårig där
ett tag.
Samtidigt gick jag upp i arbetstid och kom på riktigt in i livet som separerad med småbarn, nämligen jobba-hämta-lämna-jobba-inte hinna med-jobba igen. Och någonstans i mitten
av allt detta så gjorde jag upptäckten att jag under många många års tid har
haft en kemisk obalans i kroppen som har ställt till en himla massa oreda i kroppen på mig. Det känns visserligen fantastiskt att få reda
på att alla dessa stunder, då jag bara har velat stoppa huvudet i sanden, har haft en förklaring. Samtidigt blir det väldigt överväldigande, känslosamt och ”naket”
när ens sårbara sidor plötsligt står i rampljuset och ens nya käresta sitter på första
parkett. Lite gråt och tandagnisel har allt löpt förbi, men nu känns det mest
bra!
Och så surf. Såklart! Min surfare har naturligtvis fått visa
upp sina kunskaper och nu är jag själv igång. Dock var det inte riktigt lika roligt
som jag hade förväntat mig. Det var roligare!
Men nu är det augusti igen och detta betyder Frankrike, Chamonix och
OCC! Det kan vara årets höjdpunkt och jag känner mig löjligt glad över
att åka ner denna gången. Min inspiration och lust till både träningen och skrivandet ligger
helt klart i äventyr som dessa. Och med detta vågar jag nog säga att bloggen åter
igen är öppnad! Efter 10 månaders skrivpaus har jag ett stort och välfylt hjärta att
lätta.
 |
| Jag tror minsann att det får bli en rivstart av bloggen! |
/Kram från Tina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar